Fjärren

Var inne på stan med min fina vän Mia igår. Stan blir Malmö då. Lund är ju byn jag bor i. Vi tog en fika och ett härligt socialiserande. Blir så glad så jag pratar typ sönder henne med allt. Men hon står pall.

Vi tog en sväng till hennes arbete oxå. Har ju varit där förr några gånger då jag gick på Järnvägsskolan men det var qul komma tillbaka nu när jag är färdig och själv ligger på spåret och pratar med dessa människor varje dag.

Ja, vi var alltså på fjärren. Banverkets trafikledningscentral som det väl heter för de "civila" människorna. En väl bevakad bunker med många lås på dörrarna.

Så himla kul att se "Berra" irl. Han var ingen gubbe som jag trott utan en riktig hunk =)

Fick även ett snack med Åsa som var den allra, allra första jag hade samtal med på min allra första tur själv och ensam med tåg och passagerare! Sommaren 2007. Det var pirrigt värre och jag hade nog inte kunnat få en bättre kontakt med dem än med henne. Hon tom ringde upp nästa dag och gav mig beröm för att jag körde in tiden jag sjabblade bort pga att jag tog fel tåg på fel spår! =)

Det är ett otroligt jobb de gör där, många av mina kollegor borde ta en tur dit då och då för att få lite mer förståelse för att det ibland blir helt galet. Även om man när man sitter i tåget känner att det är deras jobb och ibland är frustrationen ENORM när det inte fungerar och man själv sitter med de uppretade resenärerna som ibland bara vill lyncha föraren och tågvärden.

Min kontakt med fjärren, tkl och tl är och har nog alltid varit god. De är som regel super att ringa till oavsett om jag står för röd signal, har kört på ett djur eller annat.

Jag minns väl i somras då jag körde på ett rådjur och kidet blev kvar. Jag spenderade närapå 11 timmar med att försöka ringa runt i skåne för att hitta någon som kunde ta hand om kidet, att finna en banverkare som kunde leta reda på det, att kontakta fjärren och polisen och slutligen vid slutet av mitt pass själv köra bilen ut till Mörarp för att under 3 timmar försöka hitta kidet - utan resultat. Det var en lååååång dag och mycket hjärtesorg.

Då tackar jag den tjej jag pratade med som var väldigt förstående. Många hade säkert istället givit mig en nedlåtande fnysning när de hörde hur ledsen jag var över ett rådjurskid.

Kvinnan på polisen var även urgullig samt Johan Lindström djurförman på Skåne Djurpark och det underbara gamla paret jag efter mycket detektivarbete fann som kunde tänka sig ta hand om kidet... OM jag bara hittade det!

Jag undrar så hur det gick. =(

Hur som helst.... TACK Mia för en härlig dag på ditt jobb, hälsa dina kollegor så ringer jag dem i helgen igen =)