Jag bor alldeles vid kyrkogården. Norra Kyrkogården och den är Lunds största. Har alltid tyckt det varit rogivande att promenera på kyrkogårdar. Har även lagt några säsonger jobb i dem.
Gravstenarna berättar öden och man kan följa de olika historiska sjukdomarna som ödelade hela familjer. Dysenteri, spanska sjukan, kolera, pest, mässling, scharlakansfeber... digerdöd. Finns mycket
Men det som slår en är ju pampigheten på stenarna förr.
Titlarna, de viktiga titlarna. Överdådigheten och den märkbara stoltheten över namn och titel. Titlar som: Adjunt, Direktör, Professor, Lasarettsöverläkare, Universitetskapellmästare, Överbyggherre, Docent, Bleckslagaremästare, Prostinna, Fanjunkare, Major, Fabrikör, Hovblomsterhandlare, Kontraktsprost, Disponent.... ja ni känner igen dem.
Men här finns även Trotjänarinna, Målare, Husegare och ett antal Lantbrukare. Det känns iaf befriande att även en vanlig bonde faktiskt kände stolthet över det arbete han lägger ner. För så anser jag, en bonde är inte något "sämre" än en Universitetskapellmästare... nästan tvärtom då kan jag tycka.
Men det är facinerande att se och läsa och följa den historiska utvecklingen. Idag är stenarna, hos dem som ens har en sten, små och anspråkslösa. Nästan grå och obetydliga och ska gärna bara flyta in i omgivningen, inte märkas, inte skrika ut att HÄR ligger minsann JAG!
Helst ska man kremeras och heroiskt sprida sin aska på favoritstället i världen som gärna får vara Kinesiska Muren, Röda torget eller annan speciell plats.
Men jag måste säga att jag verkligen gillar det gamla tänket på gravplatser. En skön oas att fantisera bort sig i.
Håller med dej,kyrkogårdar är spännande och intressanta ställen. Det tycker oxå barnen, dom gillar att gå runt och vill att jag ska läsa vad som står på stenarna.
SvaraRaderaLåter som om framtidens kyrkogårdsflanörer kan förvänta sig en stor sten, med bl.a. ringlande tåg på. Här vilar den tappre jämtepatrioten Ewa, som vigde en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att korsa den outforskade skånska slätten :-)
SvaraRaderaSkämt åsido- Jag har ungefär samma tänk som dig min vän. Kyrkogårdar är kulturhistoria inhugget i sten (särskilt förr) och jag ser med stor sorg när gamla stena monteras ner och förstörs, när inga anhöriga sköter gravarna längre. Mycket tragiskt och sorgligt.
Oj, jag visste inte att man fick riva stenar o monument. Men det är klart - till slut blir det ju för mycket... men så tragiskt egentligen.
SvaraRaderaTanken med aska, sprida, urna är väl bra om man ser det ur utrymmesskäl men jag saknar de pampiga stenarna.