Att det idag är som en liten accessoar till vår person, något att kunna kokketera med, att ha en diagnos. Att leva i denna diagnostiska kultur gör att man kan skapa en tillhörighet om man får en diagnos. Barn i skolan får kanske inte hjälp om man inte kan fastslå en diagnos. Faktum är att de kanske är helt normala, som barn är, olika, men får ingen extra hjälp om de inte har en diagnos.
Nedstämd, trött, ångest och att känna sig håglös är ju faktiskt att vara helt normalt - man behöver inte söka sig diagnosen självmordsbenägen och manodepressiv för det.
Varför söker man sig en diagnos? Är det för att få en tillhörighet? För att vara Speciell? För att rättfärdiga eller förklara sitt sätt att vara.
Rastlös med fladdrig energi ska etiketteras som ADH
Är du lite Komplex och karismatisk med starka känslosvängningar kännetecknas du som Bipolär
Melankonisk kännetecknas däremot, då är du lätt depressiv
Om vi tänker efter - är vi inte alla lite av ovanstående från stund till stund?
Personligen skulle jag tycka det var skönt att bara få vara utan bedömning och facktillhörighet.
Jag som trodde att borderline är en typ av bipolär sjukdom. Jösses, det uppstår ny fakta varje dag. Kramar Mirjis
SvaraRadera