Så var det över

En del av er vet, andra inte. Men nu är det över - tiden är ute och insikten slår en hårt. Som att jag fått pensionsavin på posten. Man har ju vetat om det men det är ändå ... tungt.

Jäktade iväg till tiden jag hade ( trodde jag hade ) i morse - den var igår! Igår... att missa den här tiden var verkligen definitivt, det var sista chansen. Och då menar jag SISTA chansen. Så många turer det varit i detta, så många tider som ska passa o stämma och så många tider som bokats om. Men nu är det över. Det är tomt, hoppet som jag försökt ignorera och dämpa har passerat bäst-före-datum. Bara att inse. Idag är det tomt och ensamt.

Ofta finns känslan av total ensamhet. Verkligen, jag menar TOTAL ensamhet.

Det är så mycket man inte kan dela med någon, det blir för plastigt att ta upp med okända, för svårt att ta upp när man bara träffar dem man känner väl några få gånger, för kantigt att gå igenom på telefonen och definitivt för ytligt att ta på FB, Blogg, Twitter, mail...

Idag hade jag verkligen behövt någon. Behövt det där jag inte har andra dagar heller... men idag. Behövt den där bästa kompisen, mamman, systern, den älskade farmodern, den rara mormodern, den trygga pappan, den förstående farfarn, den stöttande brorsan, den trogne mannen.... det är konstigt, det som så många av er tar för givet, som en självklarhet och som en del i era liv, er vardag - det är för mig främmande.

Det är inte min vardag eller mitt liv. Ensam har en helt annan innebörd för mig än för de flesta andra.

Och idag hade jag nöjt mig med en enda av ovanstående.

Det är en lugn dag - grå och stilla.