Varga, som jag saknar dig.
Jag hör dina tassar i min lägenhet, jag vaknar på morgonen och i dvala och töcken sträcker jag ut min högra arm utanför sängen - som så många gånger förr - jag kan nästan känna din nos i min hand, ditt huvud som läggs på min mage och hur du njuter när jag kliar dig "God Morgon".
Jag kan se dina bedjande ögon när vi äter, ditt huvud som läggs på sned då du rusar fram till balkongdörren för att se vem som gick i porten utanför. Jag hör dina "armbågar" slå i parkettgolvet med en smäll när du avslappnat slänger dig ner. Jag kan se dig sitta på verandan och spana, vänta på att Håkan ska slänga ner en korv från Balkongen ovanför.
Jag kan se dig ligga på rygg i nästan mänskliga sovställningar och lättjefullt, fridfullt sova.
Jag känner hur du luktar och jag väntar fortfarande på dig när jag cyklar. Jag ser dig sträcka ut sådär vackert som bara du kan. Jag kan se dig spetsa öronen när du hör något intressant och jag märker dig tassa runt i lägenheten för att flytta efter till det rummet där vi befinner oss.
Jag ser dig ute på gården runt sandlådan, i buskarna i närheten av Filippa - du är lixom inte med men ändå är du med henne hela tiden.
Jag ser hur du svänger in i badrummet för att kolla vad jag gör och när du märker jag ligger i badet skyndar du ut efter en snabb slick på min hand, rädd att du oxå måste bada =)
Varje morgon jag kommer ut i vardagsrummet söker sig min blick direkt till vänster, där din bädd brukade stå - det hugger till varje gång jag märker att den är borta.
Jag vet att det bleknar, jag vet att jag kommer att sluta höra dig och dina tassar. Jag vet att du har det fantastiskt bra men Gud så jag längtar efter dig.
Nu gråter jag floder och jag känner så med dig. Hur kan det vara så tomt utan dem? Det är första natten jag ska sova helt själv och jag är rädd att jag kommer att vakna flera gånger och inse att han inte ligger vid mina fötter. Att han inte kryper upp på morgonen. Jag känner ditt sår i hjärtat och ibland tror jag att man alltid kommer att höra en del av dem. Jag hör fortfarande vår retrievers tassar när hon sladdade in i köket. Det är 10 år sedan. Ta hand om dig. Många varma kramar till dig.
SvaraRaderaJag vet vad du menar. Jag kan höra och känna både Zita och Blaise. Båda levde till de var 17 år.
SvaraRaderaJag minns ännu doften mitt uppe på Zitas huvud, doftade tuggummi.
Saknar dem.
Har dem kremerade i var sin urna i bokhyllan. Makabert tycker kanske vissa men för mig är de med mig alltid.
Tänkte en gång för länge sedan begrava dem någonstans hos Ranbrandts på Fursteli gård men det har inte blivit av. Så nu flyttar de med mig jämt.
Kram och tack för stöd. Jag tänker på dig och din tomma säng jag med.
Herregud, vissa inlägg borde du ju lägga varningstexter på! Sitter på jobbet och läser, och tårarna bara rinner. Försöker diskret dölja ansiktet för kollegor och kunder, med begränsad framgång.
SvaraRaderaKänner verkligen med dig, och kan knappt föreställa mig smärtan. Bara tanken ger mig ångest och ett starkt behov av att åka hem till Idde och Tipsy och hålla dem hårt, hårt.
Tänker på dig!
Maria, det var inte min mening att skapa ångest på jobbet.
SvaraRaderaFörstår att du kan känna vad jag själv känner då jag vet hur kär Idde är för er båda.
Tack för all medkänsla från er
Kram