Jag tände ljus för dem ikväll. Linus och Måns. 11 år. 13 år.
Så otroligt onödigt, så nonchalant, så oacceptabelt, så förvridet främmande. Det som de blivit utsatta för. När man nått så långt ner i sörjan att den dyraste gåvan inte längre har något värde. När det alla sinnen, all funktion i kroppen, all känsla, all kamp för livet, när det vägrar och ger upp. Det mest fundamentala vi föds med - viljan att leva.
Linus, Måns och många andra vacklar och tappar den. Hittar den inte. Hittar ingen som kan hjälpa att hitta. Ingen lyssnar, ingen bryr sig - alla sköter sitt. När man inte hittar livsgnistan längre och bara ser en utväg. Den 13 åriga kille som hoppade framför tåget här i mars, hans hjärna förvirrades, fastnade i fel spår. Livet - vår dyraste gåva, vår vackraste ägodel. Han ville släcka det.
Det ska bara inte ens existera i barns tankar och ändå gör det. Hur jag än försöker finns inte makt nog att ens försöka sätta mig in i smärtan man som förälder måste känna när ens egna liv, ens barn väljer att inte vilja längre.
Vi tänder ljus för Linus, för Måns och alla andra ungdomar och andra som tappat allt. Dem som vi andra inte ser, inte tar oss tid till. De vi nonchalerar och blundar för. Vi tänder ljus for absent friends.
En tänkvärd avslutning för Birro o Ekdahl.
Kärlek
Kom hem från begravningen av Johan o Desirée, 21 och 24 år,igår. Det var fullsatt i kyrkan, säkert 200 pers. Kistorna sida vid sida. Mycket, mycket blommor. Stämningsfullt och pampigt. Micke var med och bar kistan. Det var otroligt starkt och kunde inte hålla tårarna tillbaka när man ser föräldrarna och syskonens sorg. En lång bilkortege med poliseskort till kyrkogården avslutade denna fina begravning. På ett konstigt sätt så kändes det som att alla människor i kyrkan var förenade i sorgen. Det var fint..Man lär sig iallafall att man skall vara rädd om livet, det kan ta slut plötsligt.
SvaraRaderaJa, det är orättvist när unga dör och rycks bort från oss. Helt klart en tanke om livet.
SvaraRaderaSkönt ändå att ni kunde vara med och ta farväl. KRAM