Idag fyller hjärtat tio år!
Tio år!
Så länge sen och ändå har tiden gått så fort.
Fixade lite överraskningsplakat som jag klistrade upp på fönstret till pappas lght i natt!
Det var en förvånad tjej som gick in i köket för att äta frukost.
För 10 år och 7 månader sedan låg jag på Swedint i Södertälje, kröp i diken och marscherade på kaserngården. Stod i givakt och sträckte på lakanet varje morgon klockan 7. Sprang med skyddsväst, AK5 och tunga kängor och var så otroligt hungrig.... hungrig redan vid 9 trots att jag intagit frukost i matsalen halv 7. Brösten ömmande när jag sprang de obligatoriska kilometrarna så jag var tvungen att hålla dem med händerna.... föga anade jag då att det skulle vara sant det som en av de andra i min grupp nämnde i duschen en morgon " -Du kanske är gravid?"
Gravid? Jag? Knappast... med ett förhållande på distans och på gungning efter ett antal snedsteg, förväntningar som inte uppfyllts och med olika planer och mål för framtiden. Den ena med foten stenhårt fast i myllan i Skåne och den andra ännu mer beslutsamt med fötterna fast ända upp till midjan bland fjällbjörkar och pudersnö.
Det där som krävs för att ens tillverka ett barn var obefintligt så att jag skulle vara gravid.... Nej, tanken fanns inte ens!
Men... så konstaterades det... gravid i vecka 9! Hela världen kastades runt. Va? Jag skulle ju till Kosovo för nästa mission. Mathias skulle satsa på karriären och vi visste nog båda att förhållandet sett slutet och att det skulle rinna ut i sanden i och med min mission på Svenska Campen i Pristina.
Jag skulle fylla 40 och hade aldrig riktigt längtat ett barn, är inte direkt förtjust i barn i den åldern, alltid gillat ungdomar mer... och hundar...
Men där fanns hon, på ultraljudet, Bönan... Hon såg ut som en liten böna, en Brun Böna i vecka 9. Bönan, så fick hon heta. Bönan. Någonstans visste man ju direkt, utan tvivel - som ett knytnävsslag i solar Plexus, KLART DU ÄR VÄLKOMMEN! SÅ KLART JAG VILL HA DIG!!!
Och att det var en tjej var jag nog ganska på det klara med direkt, i vecka 9. Bönan!
Pappan var väl inte lika övertygad: -Det är INTE aktuellt! Det var en skakig tid, jag i Södertälje boende i Östersund, han i Skövde och pluggade till Kapten, boende i Lund. Inget läge att be om ledigt för att träffas någonstans i Sverige för att "prata igenom beslutet" direkt.
Pappan ältade med sina vänner, jag med mina. Besök hos psykolog...-Men det här var inte planerat, det kommer lite olägligt... "-Om världen skulle bestå av planerade barn, då skulle det inte födas så många!"
Riskerna med att vara 40 år gammal.. Men där fanns för mig aldrig aldrig någon tvekan, ältade mest för ältandets skull. Klart hon skulle bli min familj! Kosta vad det kosta ville - Jag skulle få den största gåvan av alla.
Efter några hektiska veckor kom då det tvekande beslutet från pappan - ok, jag stöttar dig i ditt beslut, om du vill behålla barnet så stöttar jag dig.
Hos mig var beslutet redan taget, det var mest en bekräftelse att hon även skulle få en pappa. Vi skulle göra ett försök. Kanske var det redan där dödsdömt men jag tror att vi båda ärligt ville att det skulle fungera.
Jag fick sparken från det Militära bara några timmar innan jag skulle borda Herculesplanet på väg ner till Kosovo! Facket kopplades in, rikstidningar, radio.. vilken karusell det blev. Beslutet var fel, skandalöst och Jag fick en ursäkt och ett löfte om att få behålla lönen ( alt jobb på Swedint ) under hela missionstiden men fick inte åka ner. Pappan hade då redan ordnat sig en tjänst på samma mission för att kunna vara nära och delta i graviditeten. Så snopet när han lämnade Sverige i ett Hercules som inte ens ville eller hade planerat det just där och då och själv fick jag stanna hemma ensam med en växande mage.
Graviditeten gick utan problem. Ökade 7 kg i vikt och åkte telemark i Vemdalen på helgen innan hennes födelse. Pappan muckade i december och flyttade till Östersund. Höggravid fick jag dra ett överlastat släp från Lund till Östersund för att pappan själv inte kände sig trygg i det... 16 timmar senare svängde jag in på Frösön. Det gick bra.
Gumman som idag är så snabb, knappt kan sitta still och har energi och en livslust som är stor valde att ta det väldigt lugnt på vägen ut i livet. På söndagnatten började det stöka, måndagen var fullbokad med besök för att bekräfta faderskap på morgonen, frisören vid 11 och fotvård kl 13. På eftermiddagen var jag vrålhungrig och dödsslut. Hemma väntade Susanne med vovve och Thaimat. Jag orkade knappt hålla mig vaken... på kvällen åkte vi in och det konstaterades lite fostervatten och vi skickas hem för att sova en stund, kommer tillbaka och blir igångsatt för att först på torsdag klämma fram en liten tjej på 49 cm och 3055 g.
-Du var som en soldat! sade barnmorskan... vad vi än sade åt dig så gjorde du det!
Jo, det var bara att bita ihop... värkarbete i ca 24 timmar och en förlossning som eg började på måndagen med ett konstaterande om att fostervattnet sipprat ut och jag skulle sättas igång och en dotter på torsdag. Ingen brådska då - men nu, nu finns inte "stånnan" att sitta still under en hel middag ens.
Efter den dagen har det blåst vindar både framifrån och bakifrån. Ibland medvind, ibland sidvind och ibland motvind. Men beständigt har varit HON, denna fantastiska tjej. Med ett hjärta så stort trots så liten. En envis jäkel som, precis som mamma, gärna vill ha sista ordet.
Nu börjar hon ta form som en självständig individ, en tjej med tankar och åsikter och med ett groende mod att våga säga emot, sätta sig upp mot felaktigheter och orättvisor.
Idag kom hon stolt hem och berättade att "hon ordnat så jag kan vara med på hennes födelsedagsmiddag" - Jag är så STOLT att jag fick igenom det och att jag vågade säga till!
Ja, det är många tankar som rör sig i den lilla kroppen.
Men idag fyller hon tio år och är den alldeles mest underbara och mest fantastiska lilla varelse man kan tänka sig. Precis som alla våra barn är för oss föräldrar.
Filippa - TACK för att du valde just mig till att bli din mamma! Jag hade ingen aning om att det skulle vara så fantastiskt att vara mamma. Jag hade ingen aning om att det skulle kännas så underbart att få bli älskad av dig eller att det var en sådan gåva att få älska ett barn. TACK fina fina tjejen!
