Tio år som mamma!

Idag fyller hjärtat tio år!
Tio år!
Så länge sen och ändå har tiden gått så fort.







Fixade lite överraskningsplakat som jag klistrade upp på fönstret till pappas lght i natt!
Det var en förvånad tjej som gick in i köket för att äta frukost.




För 10 år och 7 månader sedan låg jag på Swedint i Södertälje, kröp i diken och marscherade på kaserngården. Stod i givakt och sträckte på lakanet varje morgon klockan 7. Sprang med skyddsväst, AK5 och tunga kängor och var så otroligt hungrig.... hungrig redan vid 9 trots att jag intagit frukost i matsalen halv 7. Brösten ömmande när jag sprang de obligatoriska kilometrarna så jag var tvungen att hålla dem med händerna.... föga anade jag då att det skulle vara sant det som en av de andra i min grupp nämnde i duschen en morgon  " -Du kanske är gravid?"
Gravid? Jag? Knappast... med ett förhållande på distans och på gungning efter ett antal snedsteg, förväntningar som inte uppfyllts och med olika planer och mål för framtiden. Den ena med foten stenhårt fast i myllan i Skåne och den andra ännu mer beslutsamt med fötterna fast ända upp till midjan bland fjällbjörkar och pudersnö.
Det där som krävs för att ens tillverka ett barn var obefintligt så att jag skulle vara gravid.... Nej, tanken fanns inte ens!

Men... så konstaterades det... gravid i vecka 9! Hela världen kastades runt. Va? Jag skulle ju till Kosovo för nästa mission. Mathias skulle satsa på karriären och vi visste nog båda att förhållandet sett slutet och att det skulle rinna ut i sanden i och med min mission på Svenska Campen i Pristina.

Jag skulle fylla 40 och hade aldrig riktigt längtat ett barn, är inte direkt förtjust i barn i den åldern, alltid gillat ungdomar mer... och hundar...

Men där fanns hon, på ultraljudet, Bönan... Hon såg ut som en liten böna, en Brun Böna i vecka 9. Bönan, så fick hon heta. Bönan. Någonstans visste man ju direkt, utan tvivel - som ett knytnävsslag i solar Plexus, KLART DU ÄR VÄLKOMMEN! SÅ KLART JAG VILL HA DIG!!!

Och att det var en tjej var jag nog ganska på det klara med direkt, i vecka 9. Bönan!

Pappan var väl inte lika övertygad:  -Det är INTE aktuellt! Det var en skakig tid, jag i Södertälje boende i Östersund, han i Skövde och pluggade till Kapten, boende i Lund. Inget läge att be om ledigt för att träffas någonstans i Sverige för att "prata igenom beslutet" direkt.
Pappan ältade med sina vänner, jag med mina. Besök hos psykolog...-Men det här var inte planerat, det kommer lite olägligt... "-Om världen skulle bestå av planerade barn, då skulle det inte födas så många!"
Riskerna med att vara 40 år gammal.. Men där fanns för mig aldrig aldrig någon tvekan, ältade mest för ältandets skull. Klart hon skulle bli min familj! Kosta vad det kosta ville - Jag skulle få den största gåvan av alla.

Efter några hektiska veckor kom då det tvekande beslutet från pappan - ok, jag stöttar dig i ditt beslut, om du vill behålla barnet så stöttar jag dig.
Hos mig var beslutet redan taget, det var mest en bekräftelse att hon även skulle få en pappa. Vi skulle göra ett försök. Kanske var det redan där dödsdömt men jag tror att vi båda ärligt ville att det skulle fungera.
Jag fick sparken från det Militära bara några timmar innan jag skulle borda Herculesplanet på väg ner till Kosovo! Facket kopplades in, rikstidningar, radio.. vilken karusell det blev. Beslutet var fel, skandalöst och Jag fick en ursäkt och ett löfte om att få behålla lönen ( alt jobb på Swedint ) under hela missionstiden men fick inte åka ner. Pappan hade då redan ordnat sig en tjänst på samma mission för att kunna vara nära och delta i graviditeten. Så snopet när han lämnade Sverige i ett Hercules som inte ens ville eller hade planerat det just där och då och själv fick jag stanna hemma ensam med en växande mage.
Graviditeten gick utan problem. Ökade 7 kg i vikt och åkte telemark i Vemdalen på helgen innan hennes födelse. Pappan muckade i december och flyttade till Östersund. Höggravid fick jag dra ett överlastat släp från Lund till Östersund för att pappan själv inte kände sig trygg i det... 16 timmar senare svängde jag in på Frösön. Det gick bra.

Gumman som idag är så snabb, knappt kan sitta still och har energi och en livslust som är stor valde att ta det väldigt lugnt på vägen ut i livet. På söndagnatten började det stöka, måndagen var fullbokad med besök för att bekräfta faderskap på morgonen, frisören vid 11 och fotvård kl 13. På eftermiddagen var jag vrålhungrig och dödsslut. Hemma väntade Susanne med vovve och Thaimat. Jag orkade knappt hålla mig vaken... på kvällen åkte vi in och det konstaterades lite fostervatten och vi skickas hem för att sova en stund, kommer tillbaka och blir igångsatt för att först på torsdag klämma fram en liten tjej på 49 cm och 3055 g.
-Du var som en soldat! sade barnmorskan... vad vi än sade åt dig så gjorde du det!
Jo, det var bara att bita ihop... värkarbete i ca 24 timmar och en förlossning som eg började på måndagen med ett konstaterande om att fostervattnet sipprat ut och jag skulle sättas igång och en dotter på torsdag. Ingen brådska då - men nu, nu finns inte "stånnan" att sitta still under en hel middag ens.

Efter den dagen har det blåst vindar både framifrån och bakifrån. Ibland medvind, ibland sidvind och ibland motvind. Men beständigt har varit HON, denna fantastiska tjej. Med ett hjärta så stort trots så liten. En envis jäkel som, precis som mamma, gärna vill ha sista ordet.
Nu börjar hon ta form som en självständig individ, en tjej med tankar och åsikter och med ett groende mod att våga säga emot, sätta sig upp mot felaktigheter och orättvisor.

Idag kom hon stolt hem och berättade att "hon ordnat så jag kan vara med på hennes födelsedagsmiddag" - Jag är så STOLT att jag fick igenom det och att jag vågade säga till!
Ja, det är många tankar som rör sig i den lilla kroppen.

Men idag fyller hon tio år och är den alldeles mest underbara och mest fantastiska lilla varelse man kan tänka sig. Precis som alla våra barn är för oss föräldrar.

Filippa - TACK för att du valde just mig till att bli din mamma! Jag hade ingen aning om att det skulle vara så fantastiskt att vara mamma. Jag hade ingen aning om att det skulle kännas så underbart att få bli älskad av dig eller att det var en sådan gåva att få älska ett barn. TACK fina fina tjejen!

                                                   

Jul, nyår och stuga....

Det gick fort nu i december... har blivit med stuga.

Återkommer med det.

Att ha en hyresgäst...

Ja så har man fått smaka på baksidan med att hyra ut sin lght i andra hand...

Från att vara "My dear" och "Such a warmhearted person" har jag nu de manliga släktningarna från Malmö som ringer och är otrevliga... och allt började med att jag inte ansåg att lght var städad så som jag önskade. Eller som jag tror att vem som helst önskar när de återvänder till sitt hem.

Någonstans har jag ändå hållit god ton när jag upptäckt den undermåliga städningen, när jag ser stekpannebrännmärket på ekbordet, när elektrikern var tvungen att komma hit för att byta ut kontakt i både spis OCH betongvägg pga kortslutning och härdsmälta efter att fett runnit nerför baksidan av spisen och in i kontakten, efter att bara fått tillbaka två av tre utlämnade nycklar vilket innebär lås och nyckelbyte, efter sönderslagna koppar osv.
Jag har käckt sagt att det löser sig, "still looking forward to meet when I move back" och så vidare.

Men när hyresgästen hävdar med bestämdhet att hon minsann städat och dessutom att det var Much much much cleaner than when she moved in!!! Så påtalade jag att det inte är ok att lämna i det skick hon gjort och att hon bör bära med sig det till nästa eventuella hyrning av lägenhet.

I detta så ringer då den manliga släktningen från Malmö och ifrågasätter dels vad jag vill??? Dels mina foton som han med nonchalans och ett fnys/skratt menar kan vara manipulerade och att han minsann sett lägenheten och vet att den var otroligt renstädad och att han minsann har vittnen på det. Dessutom så finns fler manliga släktningar...

Vid det laget är jag så förbannad att jag helt sonika ber honom dra åt helvete!
Så enkelt allt hade varit om min hyresgäst bara sagt... förlåt, jag visste inte. Jag gjorde så gott jag kunde, frågade om råd eller meddelade sig innan så jag slapp upptäcka allt.

Men, vem har inte längtat efter lite samtal från manliga släktingar i Malmö!

Vad känner ni vänner? Jag har plockat ur varenda skåp, putsat nästan alla fönster, rengjort hela fläktröret och hela den insatsen ( det var som melass ) rensat avloppen, torkat alla möbler, luftintagen och badrumsskåpen, dammsugit upp bröd, damm och godis under soffa och i hörnen... bla.  Men, kylen och spis/ugn var rena och fina!  Alltid något.
Döm själva om ni skulle vilja komma hem till detta.

Så OM det är så att jag plötsligt försvinner så var det trevligt lära känna er alla. Puzz o kram från en som tydligen kräver orimligt mycket då det kommer till städning!

Varnar lite för äckliga bilder... =)

Fläkten och skåpet till den...

Avloppet under badkaret

Vattenlåset under handfatet

Helt vanligt vitt skåp i vardagsrummet

Luftintaget och badrumsskåpet

Tempo

Ja så är man tillbaka i Skånelandet. Cykelturen i morse i halv storm tog mig tillbaka till de Skånska vintrarna... brrrr.
Mottagandet igår när jag anlände var varmt och på bordet stod blommor både från Gittan och från Magdis o Helena! Det doftade rökelse och ljus och mycket riktigt så var Magdis i lght och när jag öppnade dörren doftade det härligt och varmt välkomnande av massor med ljus och så ett glas vin!
Aages pastagratäng slank ner utan problem. Kände mig mycket välkommen.

Resan ner gick som alltid snabbt och smidigt, lite smolk i bägaren då mitt Trattkantarellställe längs resan inte uppbådade en enda svamp =(

Dottern anlände på kvällen och var eld och lågor, natten har spenderats i kloss med henne och att höra hennes små andhämtningar och lilla hjärta slå är ju värt alla milen hemifrån givetvis.

Trots detta känns allt just nu som en dröm man ska vakna ur. Saknar redan Annas kök och våra WF dueller vid bordet med en latte i näven.
Jobbet avtackade mig så jag grät, en fantastiskt vacker bukett och en enormt Kosta Boda skål. Vilka kollegor och vilka underbara chefer! Fattar inte hur man ska kunna vara utan dem.

Här hemma i lägenheten hade jag kunnat önska mer. Trots mitt lilla mess med tips om att städa ur avloppen så var det inte gjort och efter att jag lokaliserat doften till badrumsavloppet var det bara att öppna upp..... en mindre kattunge verkar ha dränkt sig där och det luktade likadant... spenderat två timmar med att skura badrummet och ca 5 timmar med att skura i kök, lådor, hyllor, fläkt mm. Riktigt äckligt.
Väljer att inte lägga upp bilderna men är ni sugna så.... =)

Har idag även hunnit med en klippning och färgning och så det bästa av allt. Betalt handpenning till mitt fritidshus! Fantastiskt.
Nu fattas bara en köpare till min lght i Östersund så är jag äntligen stugägare! På banken fick jag guldstjärna för ett utmärkt skrivet kontrakt och en "idiotsäker affär" som han kallade det. Han var mycket imponerad och det kändes riktigt riktigt bra att lämna banken och vandra mot bilen i det Lundensiska eftermiddagsmörkret.
Till på köpet ringer paret jag köper stugan av och berättar att eftersom de tyckte att jag verkade så gullig så ville de inte ha några 7000 för sakerna de tänkte sälja bredvid... gräsklipparen, röjsåg, lövblås, häcksax, vadarbyxor, borrmaskin...  utan de ville skänka det till mig! Fantastiskt! Måste komma ihåg att köpa julklapp till dem.

Ja, lite smolk i bägaren har det varit denna dag, inte bara positivt... fadern mailade om ytterligare pengar han anser jag ska betala till honom... man vet inte om man ska skratta eller gråta!

Saknar er alla därhemma, vi ses i jul. Till er alla andra, på återseende eller snart ses vi!
Så, det var en snabb och kortfattad hektisk snabbgenomgång av de senaste 4 dagarna som varit ganska exakt precis så som det känns i denna text! Snabbt, hetsigt, ofokuserat och spretigt!

Men ... nu tjör vi!  KRAM

En fantastisk måne!

  Avslutade kvällen med en kort tur på isen. Då klockan hann bli efter 16 så blev det att skrinna i skymning och senare mörker.

Men friheten att ensam i skymningen svepa fram med bara skären mot isen som bryter tystnaden är rätt så obetalbar och man är lycklig. Lycklig så där ni vet som man bara kan vara i en sådan stund, i naturen, i kvällsluften, i ensamheten och stillheten.

En härlig tur avslutades med en närapå magisk uppgång av en brinnande måne.

Ibland känner jag att jag bor på en av jordens underbaraste ställen... och jag skulle kunna offra vad som helst för att få dela detta med min dotter.

God kväll

På väg upp mot Svartsjöarna och Höktjärn! Fantastisk eftermiddag som alltid! 

                                   

Redo för en tur! 

                                   

                                                 

Hej vänner

Ja ni som nu kan läsa detta har fått krångla er igenom någon slags konto i google och vidare lösen mm för att få komma hit. Jag vill bara tacka er för att ni ids och orkar lägga ner den tiden för att kunna fortsätta följa och läsa mina rätt så anspråkslösa och ofta ganska triviala inlägg. Min ambition har ju aldrig varit att hålla en hög profil, eller att alls profilera mig på något område utan det är en ventil såväl som för mig såväl som för er ibland kanske.

Bloggen började ju mest för att hålla er uppdaterade om främst Filippas liv och vardag men givetvis får ni då även en släng av undertecknad och ibland kan det vara nog så underhållande.

Anledningen till att bloggen nu är stängd och privat har ni säkert själva listat ut och det är tråkigt att allt hamnat där det gjort.
Mitt inlägg som speglade mina reflektioner av en av mina absolut tyngsta och mest uppslitande dagar i mitt liv. Ett inlägg som enbart speglade mina reflektioner och ingen annans, det var mina tankar och mina känslor jag tog hänsyn till.

Inlägget har dock lästs av de två som åsyftades och med detta har jag fått en varning av den nämnda kvinnan.
Visst kanske jag borde skämmas som gör ett sådant inlägg, jag tar på mig det, samtidigt är det första gången under dessa år jag någonsin vädrat all ångest och frustration och sammantagen uppgivenhet som slår mig gång på gång. Jag kan bara känna att det var fruktansvärt SKÖNT att för en gångs skull få skriva av sig. Så jag står för varenda ord.
Den som drabbas av allt detta är ett oskyldigt väsen som älskar som bara barn kan, förutsättningslöst och partiskt samtidigt som lojalt och trofast.

Det har rusat många tankar genom min skalle, främst under sista året, och på något sätt är jag själv fruktansvärt imponerad att jag fortfarande står här och slåss.

Men åter ett stort tack till er som vill fortsätta följa. Livet är allt annat än lättrullat just nu i detta läget men... det kommer snart lite glättiga inlägg om meningslösa saker igen =)

Hang in there folks! Och glöm nu inte att fasa ut produkter för att byta ut dem mot Krav eller närproducerat. Becel ska ni plocka bort oxå.

Frid vänner, snart är det JUL!

KRAM

Spökspaning i Stenbrottet

Så även i år bjöd man på Spökspaning! Dottern påstår att hon inte blev rädd men någon fick jag iaf bära en liten liten bit... =)

Natten 

Trollet sover gott

....dööööden! 

Så sitter vi där...

Så sitter vi där... Mitt emot varandra i ett litet trångt sterilt rum utan själ och utan personlighet. Ett rum som doftar konflikter och problem. Ett rum med dålig luft och väggar som sett människors liv förändrats för evigt, hjärtan krossas, relationer skadas till oigenkännlighet... där sitter vi. Mitt emot varandra.

Han, den jag älskat, ja fortfarande älskar i denna stund när jag sitter där. Den som gjort mig illa så många gånger att jag inte kan räkna det längre, den som så många ifrågasatt hur jag gång på gång på gång kan gå vidare, förlåta och att inte sluta älska?
Han sitter där. Med sina käkar hårt sammansvetsade och vid sin sida har han.... en maskin, en sak en kvinna som talar om mitt barn som "tösen" och som inte kan säga hans namn rätt utan refererar till honom som Anders och som kallar mitt hem för "Norrland" .... ja just hon.

-Jämtland.. rättar jag henne. Då harklar hon sig lite nedlåtande och säger...- ja, ja, Jämtland. Hade hon inte varit professionell hade hon himlat med ögonen.

Men vi sitter där, han och jag och våra ombud och vi ska prata om det vi två älskar mest av allt på denna jord. Det dyrbaraste vi har, det vackraste, det sprödaste och det mest underbara som finns. Något vi aldrig kan återskapa och något vi bara har till låns, just nu och just här i denna stund på jorden.

Och ingenstans ser jag en utväg, ingenstans. Jag har provat allt, allt jag kan, gått igenom alla olika skeenden och personligheter. Jag har gått från tyst kämpe till skrikande kämpe, från lugn och sansad till hysterisk och orationell, jag har gått från att vara medgörlig till att för evigt trotsa men ingenstans, ingenstans har jag känt att något utrymme för mig, mina tankar, mina värderingar, mina uttryck får plats.

Han är strateg, han är systematisk, han har en okuvlig vilja att göra på sitt sätt och är van att få som han vill.  Jag, går på intuition, har ett hjärta som kan svämma över för precis vem och vad som helst och ännu värre... när som helst. Jag följer inga lagar och inga ramar, de låser mig och bedövar mig och kväver mig, jag är frivild och älskar det, jag går på känsla och anpassar mig efter stunden, jag är spontan och flexibel och ser sällan hinder. Han är precis tvärtemot och jag stör honom, irriterar honom och blir en börda i hans liv.
Hon, hjärtat, vår kärlek, hon får en släng av oss båda men ännu så länge så tycks min personlighet vara den som är starkast i henne. Ska jag vara stolt eller orolig? Kommer hon att få kämpa så som jag för att accepteras i ett samhälle som alltmer kräver att vi ska vara som han, förväntas uppföra oss på ett visst sätt?

Vi sitter där i rummet och jag undrar.. bor vi på samma planet? Jag kramar om honom när vi kommer och han har ont i halsen och jag erbjuder halstabletter och mitt ombud skrattar lätt att "det här börjar bra". Hans ombud kan inte dra på munnen det minsta, jag misstänker att då spricker hela hennes upplägg, hon passar honom perfekt. Det finns en ruta, en kvadrat med linjer som är tänkt att följas och den har hon siktat in sig på, det ser man direkt, den tänker hon inte gå utanför med att småprata om halstabletter eller huruvida Tingsrätten i Östersund har fått kritik för att de har vattentillbringare utan lock som anses ohygieniskt. I min värld är hon en robot och hon kallar mitt hjärta för "Tösen"!

Han, mannen som jag älskat så djupt, som jag såg som trygg och stabil, han som jag älskade att tyst i kvällssolen fiska gädda med längs de mjuka klipporna i Finska skärgården, han som lärde mig stoppa en pipa och han som är så fantastiskt underbar att laga mat och ordna fester med. Det finns ingen på denna jord som jag kan tänka mig är en bättre toastmaster, en bättre värd eller en roligare festdeltagare. Snapsvisorna tycks aldrig ta slut och när han är på det humöret är han en gudagåva. Men där fanns även han som ständigt prioriterat sig själv, sitt arbete och sina intressen framför mig och det dyrbaraste. Han som valde ett annat intresse när jag själv följde dotter på sjukhuset för operation, han som valde annat intresse när vi skulle komma hem från BB så vänner fick hämta och ta emot oss kungligt hemmavid, han som blundade för faktumet att vi var tre under så lång tid att allt hann dö, han som valde otrohet framför ärlighet, han som valde bort oss gång på gång och tilliten dalade, kärleken dog och bitterheten växte. Han som faktiskt en gång lämnade oss utan  ett enda försök att finna annan lösning utan lämnade och flyttade tillbaka till Skåne.

Han som nu sitter mittemot mig och talar om tillit, att han inte har den till mig. Jag tänker på kondomerna jag hittade hopknutna på toaletten men ändå gick tillbaka ut och satte mig snällt och fortsatte middagen med hans vänner vi bjudit in, jag tänker på nätterna när han gjorde annat och undrar över ordet tillit? Jag tänker på så många tillfällen när ordet tillit hade kunnat komma till nytta. Men nu så används ordet här i ett samband som känns så banalt att jag har svårt att hålla mig för skratt och inte använda samma nedlåtande fnysning som hon gjorde då jag rättade henne i Geografin.

Den dagen då jag satte mig i bilen och lämnade mitt älskade hem med tårarna sprutande kommer jag att för alltid ångra. Varje por och varje muskel i min kropp skrek att jag skulle vända om. 7 år har gått och min längtan hem har aldrig sinat. Min kropp har skrikit NEJ! och då jag inte lyssnat till slut inte haft något annat val än att brista ut i en irriterande sjukdom som nu sitter där kroniskt och dyker upp när jag allra minst vill. Min lust och glädje till livet har sakta strypts och ibland är hopplösheten och uppgivenheten de närmsta vännerna. Tillsammans med underbara vänner på gården har tillvaron varit fantastisk men utanför den sfären landar jag hårt igen.

Jag har sökt finna en plats, anpassa mig, skapa en identitet i detta främmande och okända. Försökt passa in eller bara varit mig själv men lyckas inte ända fram. Har levt i en parentes så länge och mina möjligheter som mor begränsas ideligen och insikten att jag inte kan ge det dyrbaraste det allra allra bästa trots att jag har det inom räckhåll är smärtsam. Så nära men ändå så långt borta.

Frivild, jag är och vill vara Frivild. Och hon, det dyrbaraste har också rätt att vara Frivild i sitt väsen. Hon ska inte styras av kvadratlinjer, av regler och ramar, av tider och förväntningar på hur hon "ska" vara. Hon ska få växa och blomma ut till whatever hon vill vara - fri och vild. Men jag är oförmögen ge henne det i Skåne. Jag kan ge en snålvariant, ett substitut, ett alternativ, men det är inte gott nog.

Så......

Nu sitter vi här, här och nu. Eller som han brukar säga:  Då är då och nu är nu!
Nu räknas inget från då längre utan nu är vi här och nu och ser framåt. Jag framställs som någon slags känslokall egoist som genom någon liten nyck tagit första bästa ogenomtänkta beslut och bestämt mig för att flytta hem och lämna mitt barn. Som om det inte var som att slita hjärtat ur kroppen och som att jag inte gått igenom det i min skalle tusentals och åter tusentals gånger.  Som någon som försöker komma undan sitt ansvar och som inte vill betala för sig och som flyr. Som om det är jag som är orsaken till att det dyrbaraste nu mår dåligt. Han är hjälten, pappan som håller ihop det hela och han är den som ska ha kronan och äran och en dunk i ryggen av hänförda åskådare.
Jag har kämpat i åtta år, han har kämpat i 11 månader.... det jag lagt ner är då, det han lagt ner är nu. Då är då och nu är nu! Det är nuet som är det viktiga!

Ja, så sitter vi där, mitt emot varandra och jag undrar - hur kunde det bli såhär?

Och i samma sekund som jag inser att vi är inte här för att gemensamt prata om det dyrbaraste och alternativ och vad som är bäst för henne. I samma sekund som jag inser att nu handlar det om ett krig, att vinna, strategi och framförallt tycks det... om pengar! I samma sekund som det går upp för mig, i den sekunden dör äntligen kärleken till honom....