Så sitter vi där... Mitt emot varandra i ett litet trångt sterilt rum utan själ och utan personlighet. Ett rum som doftar konflikter och problem. Ett rum med dålig luft och väggar som sett människors liv förändrats för evigt, hjärtan krossas, relationer skadas till oigenkännlighet... där sitter vi. Mitt emot varandra.
Han, den jag älskat, ja fortfarande älskar i denna stund när jag sitter där. Den som gjort mig illa så många gånger att jag inte kan räkna det längre, den som så många ifrågasatt hur jag gång på gång på gång kan gå vidare, förlåta och att inte sluta älska?
Han sitter där. Med sina käkar hårt sammansvetsade och vid sin sida har han.... en maskin, en sak en kvinna som talar om mitt barn som "tösen" och som inte kan säga hans namn rätt utan refererar till honom som Anders och som kallar mitt hem för "Norrland" .... ja just hon.
-Jämtland.. rättar jag henne. Då harklar hon sig lite nedlåtande och säger...- ja, ja, Jämtland. Hade hon inte varit professionell hade hon himlat med ögonen.
Men vi sitter där, han och jag och våra ombud och vi ska prata om det vi två älskar mest av allt på denna jord. Det dyrbaraste vi har, det vackraste, det sprödaste och det mest underbara som finns. Något vi aldrig kan återskapa och något vi bara har till låns, just nu och just här i denna stund på jorden.
Och ingenstans ser jag en utväg, ingenstans. Jag har provat allt, allt jag kan, gått igenom alla olika skeenden och personligheter. Jag har gått från tyst kämpe till skrikande kämpe, från lugn och sansad till hysterisk och orationell, jag har gått från att vara medgörlig till att för evigt trotsa men ingenstans, ingenstans har jag känt att något utrymme för mig, mina tankar, mina värderingar, mina uttryck får plats.
Han är strateg, han är systematisk, han har en okuvlig vilja att göra på sitt sätt och är van att få som han vill. Jag, går på intuition, har ett hjärta som kan svämma över för precis vem och vad som helst och ännu värre... när som helst. Jag följer inga lagar och inga ramar, de låser mig och bedövar mig och kväver mig, jag är frivild och älskar det, jag går på känsla och anpassar mig efter stunden, jag är spontan och flexibel och ser sällan hinder. Han är precis tvärtemot och jag stör honom, irriterar honom och blir en börda i hans liv.
Hon, hjärtat, vår kärlek, hon får en släng av oss båda men ännu så länge så tycks min personlighet vara den som är starkast i henne. Ska jag vara stolt eller orolig? Kommer hon att få kämpa så som jag för att accepteras i ett samhälle som alltmer kräver att vi ska vara som han, förväntas uppföra oss på ett visst sätt?
Vi sitter där i rummet och jag undrar.. bor vi på samma planet? Jag kramar om honom när vi kommer och han har ont i halsen och jag erbjuder halstabletter och mitt ombud skrattar lätt att "det här börjar bra". Hans ombud kan inte dra på munnen det minsta, jag misstänker att då spricker hela hennes upplägg, hon passar honom perfekt. Det finns en ruta, en kvadrat med linjer som är tänkt att följas och den har hon siktat in sig på, det ser man direkt, den tänker hon inte gå utanför med att småprata om halstabletter eller huruvida Tingsrätten i Östersund har fått kritik för att de har vattentillbringare utan lock som anses ohygieniskt. I min värld är hon en robot och hon kallar mitt hjärta för "Tösen"!
Han, mannen som jag älskat så djupt, som jag såg som trygg och stabil, han som jag älskade att tyst i kvällssolen fiska gädda med längs de mjuka klipporna i Finska skärgården, han som lärde mig stoppa en pipa och han som är så fantastiskt underbar att laga mat och ordna fester med. Det finns ingen på denna jord som jag kan tänka mig är en bättre toastmaster, en bättre värd eller en roligare festdeltagare. Snapsvisorna tycks aldrig ta slut och när han är på det humöret är han en gudagåva. Men där fanns även han som ständigt prioriterat sig själv, sitt arbete och sina intressen framför mig och det dyrbaraste. Han som valde ett annat intresse när jag själv följde dotter på sjukhuset för operation, han som valde annat intresse när vi skulle komma hem från BB så vänner fick hämta och ta emot oss kungligt hemmavid, han som blundade för faktumet att vi var tre under så lång tid att allt hann dö, han som valde otrohet framför ärlighet, han som valde bort oss gång på gång och tilliten dalade, kärleken dog och bitterheten växte. Han som faktiskt en gång lämnade oss utan ett enda försök att finna annan lösning utan lämnade och flyttade tillbaka till Skåne.
Han som nu sitter mittemot mig och talar om tillit, att han inte har den till mig. Jag tänker på kondomerna jag hittade hopknutna på toaletten men ändå gick tillbaka ut och satte mig snällt och fortsatte middagen med hans vänner vi bjudit in, jag tänker på nätterna när han gjorde annat och undrar över ordet tillit? Jag tänker på så många tillfällen när ordet tillit hade kunnat komma till nytta. Men nu så används ordet här i ett samband som känns så banalt att jag har svårt att hålla mig för skratt och inte använda samma nedlåtande fnysning som hon gjorde då jag rättade henne i Geografin.
Den dagen då jag satte mig i bilen och lämnade mitt älskade hem med tårarna sprutande kommer jag att för alltid ångra. Varje por och varje muskel i min kropp skrek att jag skulle vända om. 7 år har gått och min längtan hem har aldrig sinat. Min kropp har skrikit NEJ! och då jag inte lyssnat till slut inte haft något annat val än att brista ut i en irriterande sjukdom som nu sitter där kroniskt och dyker upp när jag allra minst vill. Min lust och glädje till livet har sakta strypts och ibland är hopplösheten och uppgivenheten de närmsta vännerna. Tillsammans med underbara vänner på gården har tillvaron varit fantastisk men utanför den sfären landar jag hårt igen.
Jag har sökt finna en plats, anpassa mig, skapa en identitet i detta främmande och okända. Försökt passa in eller bara varit mig själv men lyckas inte ända fram. Har levt i en parentes så länge och mina möjligheter som mor begränsas ideligen och insikten att jag inte kan ge det dyrbaraste det allra allra bästa trots att jag har det inom räckhåll är smärtsam. Så nära men ändå så långt borta.
Frivild, jag är och vill vara Frivild. Och hon, det dyrbaraste har också rätt att vara Frivild i sitt väsen. Hon ska inte styras av kvadratlinjer, av regler och ramar, av tider och förväntningar på hur hon "ska" vara. Hon ska få växa och blomma ut till whatever hon vill vara - fri och vild. Men jag är oförmögen ge henne det i Skåne. Jag kan ge en snålvariant, ett substitut, ett alternativ, men det är inte gott nog.
Så......
Nu sitter vi här, här och nu. Eller som han brukar säga: Då är då och nu är nu!
Nu räknas inget från då längre utan nu är vi här och nu och ser framåt. Jag framställs som någon slags känslokall egoist som genom någon liten nyck tagit första bästa ogenomtänkta beslut och bestämt mig för att flytta hem och lämna mitt barn. Som om det inte var som att slita hjärtat ur kroppen och som att jag inte gått igenom det i min skalle tusentals och åter tusentals gånger. Som någon som försöker komma undan sitt ansvar och som inte vill betala för sig och som flyr. Som om det är jag som är orsaken till att det dyrbaraste nu mår dåligt. Han är hjälten, pappan som håller ihop det hela och han är den som ska ha kronan och äran och en dunk i ryggen av hänförda åskådare.
Jag har kämpat i åtta år, han har kämpat i 11 månader.... det jag lagt ner är då, det han lagt ner är nu. Då är då och nu är nu! Det är nuet som är det viktiga!
Ja, så sitter vi där, mitt emot varandra och jag undrar - hur kunde det bli såhär?
Och i samma sekund som jag inser att vi är inte här för att gemensamt prata om det dyrbaraste och alternativ och vad som är bäst för henne. I samma sekund som jag inser att nu handlar det om ett krig, att vinna, strategi och framförallt tycks det... om pengar! I samma sekund som det går upp för mig, i den sekunden dör äntligen kärleken till honom....
